Jag minns min första och enda resa till Paris i Frankrike. Hur staden överraskade mig med sin olika sidor och hur förväntningarna kom lite på skam.

Frankrikes huvudstad är förstås som många andra storstäder i praktiken indelad i ett gäng småstäder, alla med sin karaktär. De första dagarna både vi i de latinska kvarteren med alla sina gränder och snabbmatställen. Det kändes nästan som om man var i en stad vid Medelhavet snarare än i Paris. Det var en fröjd att strosa runt här på kvällarna och äta sagolikt god mat från någon av alla hål i väggen som man hittar här. Från hotellet hade vi bara ett stenkast till Notre Dame. Vår första vy av kyrkan fick oss att tappa hakan. Det var en solig vårdag med blå himmel och runt kyrkan blommade någon sorts rosa blommor. Pampigt och vackert så det förslår.

De nästkommande dagarna hände något som vi pinsamt nog inte hade tänkt oss. Det blev kallt och mulet. När man är i Paris är det väl alltid sådär vackert och vårigt som man ser i alla filmer som har spelats in här? Nä, så är det förstås inte. Paris i snålblåst och kyla är inte alls lika charmigt.

Nåväl, efter ett par dagar åtvervända vårvärmen och det var också då som vi flyttade till en lägenhet som vi hade hyrt. Lägenheten låg i närheten av Eifeltornet och hade en fransk balkong varifrån man kunde se toppen av tornet. Vi gick ner på den lokala affärsgatan och köpte bröd i bageriet, ost i ostaffären och vin i mataffären. Sedan flyttade vi fåtöljerna till den franska balkongen och slog upp dörrarna. Med utsikt över takåsar och eifeltorn mumsade vi på det vi hade köpt. Sådär ja! Nu är det som Paris ska vara!

Visst är det konstigt vilka orimliga förväntningar man kan ha på en stad. Jag gissar att Paris är en av de städer i världen som folk blir mest besvikna på just för att de har så orimligt skyhöga förväntningar. Samtidigt är ju förväntningar inför en resa hälften av grejen. En svår balansgång det där.